Nu tänkte vi ta er tillbaka i tiden och berätta för er om de olika delsträckorna vi seglat runt Svalbard. Kommande dagar vill vi dela med oss av våra upplevelser och bilder från alla de spännande platser som vi besökt från det vi lämnade Longyearbyen den 22 juli till tre veckor senare då vi kom tillbaka till civilisationen igen.

När vi lämnade Longyearbyen fick vi en frisk nordlig bris som raskt tog oss ut ur Isfjorden med snittfart kring 6 knop. När vi nådde Forlandsundet hade den nordliga vinden byggt upp en del sjö i sundet. Havsströmmen sätter nordligt i sundet och när vågorna går i motsatt riktning vill dom snabbt bli ganska branta. Den krabba sjön gör att gången blir stampig och framfarten låg. Detta kan kännas hopplöst att stå och stampa i i två knop så för att spara på energi valde vi att ankra i en vik i slutet av Isfjorden och invänta mildare vindar.

Vinden mojnade efter ett dygn och vi seglade vidare norr på insidan av Prins Karls Forland. I norra delen av detta sund finns ett rev som mindre båtar kan segla över om man väljer rätt passage. Detta rev hindrar större fartyg att gå den här vägen. Vi hade hjälp av boken Den Norske Los som beskriver tydligt olika farvatten och hamnar kring Svalbard. En bild i boken beskrev hur man kunde finna en ensled att ta över revet där en udde läggs ens med en bergstopp. Utan bokens beskrivning hade vi inte kunnat finna denna ensled då den är allt utom uppenbar.

Efter Forlandsrevet kommer vi upp till Prins Karls Forlands norra udde. Det var här Willem Barents stod 1596 när han upptäckte Svalbard och döpte landet han såg framför sig till Spitsbergen, sv. Spetsbergen. När vi seglade förbi denna plats och blickade in över landet var valet av namn inte svårt att förstå. De många höga bergen reser sig majestätiskt ur havet och sträcker sig som vassa snöklädda spetsar mot himmelen.

Aaron blev sugen på fisk och slängde ut betet med vårt spö. Det blev napp på en gång men på kroken satt inte den efterlängtade fisken utan en fiskmås som låtit sig luras av vårt exceptionellt verklighetstrogna bete. Aaron blev konstigt nog inte glad över sin fångst, tydligen var han inte sugen på fågel denna dag utan inställd på färsk fisk. Måsen släppte betet och Aaron började ta in reven för att inte fånga mer flygfän men den här måsen var envis och ville inte gå miste om sin speciella fångst. Mycket bestämd att lyckas dök den igen mot betet och den här gången med större bestämdhet. Vi försökte distrahera fågeln med både tutan och flygande potatis med det hjälpte inte. Aaron hann inte få in reven innan måsen satt ett ordentligt tag i det och var nu fast. Försiktigt vevade Aaron in måsen till båten och Krister tog fram en tång. Fågeln verkade inte nöjd över situationen och fångstmannen Aaron verkade om möjligt mindre nöjd. Aaron höll i den fäktande fågeln medan Krister fick med hjälp av tången befria honom från kroken. Måsen konstaterades oskadd och släpptes fri.

Seglatsen fortsatte fiskfritt mot forskningsstationen i Ny-Ålesund. I Ny-Ålesund bor inte många, fastboende året runt är inte fler än ett trettiotal. På sommaren ökar denna siffra då många forskare hittar hit och dom kan bli så många som 100 personer. Innan Ny-Ålesund blev en forskningsstation var det gruvdriften som byggde bosättningen. Det som utvanns här var som i de andra gruvorna på Svalbard, kol. Kolbrytning är långt ifrån riskfritt då det damm som bildas när kolet bryts är explosivt. Ny-Ålesunds gruvor stängdes för gott 1962 efter en allvarlig olycka som kostade 21 personers liv.

Vi stannade ett dygn i Ny-Ålesunds hamn. Vi fick hjälp av en trevlig forskare som hade internetuppkoppling på sitt kontor. Hon gav oss färsk väderleksrapport och skrev ut några tidvattentabeller som vi var i behov av. Vi passade på att bunkra lite extra diesel innan vi nöjda fortsatte vår färd norr mot den för Sverige viktiga historiska plats Virgohamn på Danskön.

Utan att varit där tidigare kände vi igen oss när vi kom till viken mellan Danskön och Amsterdamön. Vi har alla tre läst flera böcker om Andrées expeditioner som utgick från denna plats. Dom beskrivningar vi läst och dom bilder vi sett stämde precis med verkligheten trots att mer än 100 år har gått sen våra polarfarare var här. Vi seglade längst in i viken och ankrade på samma plats som ångfartyget Virgo låg ankrat 1896, en mycket bra och skyddad ankarvik.

Innan ankaret nått botten hade vi redan fått se vår första isbjörn. Aaron som stod i aktern upptäckte denna när han tittade in över land. All fokus på ankring och miljö byttes ut mot att stå och spana på denna majestätiska best. Vilken lycka! Vi fick se vår första isbjörn innan vi ens nått den norra kusten. Det var inget vi förväntat oss. Björnen som inte verkade brydd av båtens närvaro fortsatte som inget hänt och la sig och rullade sig lite i snön, fluktade lite och bestämde sig för att promenera vidare över udden utom vårt synhåll.

Vår plan var att gå i land på Danskön för att få se platsen där bland annat Andrées luftfärd startade. För att få gå iland här krävs ett särskilt tillstånd från Sysselmannen då platsen är klassat som kulturarv. Sysselmannen är rädd om dom kulturminnen som finns här på Svalbard och för att turismen inte ska slita för mycket på dessa platser utfärdas färdselförbud på dom platser som anses vara viktiga kulturarv. Vi hade ansökt om tillstånd att gå iland här och när vi kom till Longyearbyen var vi hos Sysselmannens kontor och fick alla dom papper som krävs för att få segla runt Svalbard och även tillstånd att besöka Virgohamn. Vi diskuterade hur lämpligt det är att gå iland när man nyss sett isbjörn på stranden. Vi tog en tur med jollen för att se om vi kunde se var isbjörnen tagit vägen. Efter vi hade kollat stränderna runt hela viken ansåg vi det okej att gå iland. Vi hade en bra plats att angöra med jollen där vi hade god uppsikt över land och skulle därmed kunna upptäcka björnen tidigt om han var kvar i området.

Väl iland kändes det väldigt speciellt att få stå på den plats där expeditionen som vi läst om och inspirerats av ägt rum. Allt vi läst som tidigare bara varit historier blev nu sanna. Det var väldigt speciellt att få besöka denna avlägsna plats i nordpolens bakgård. Vi såg rester av dom byggnader som stått där och vi kunde blicka ut över vattnet den väg som Andrées ballong tagit. I fjärran såg vi ön Fugløysangen, ön som Strindberg släppte en silveretui på innehållande ett brev till sin fästmö. Denna silveretui har ännu inte återfunnits och det fanns ett sug hos oss att åka och leta efter denna nu när vi ändå var så nära.

Efter en stund iland kom en av Sysselmannens båtar in till stranden. Ombord var två fältinspektörer. Vi gick ner och mötte dom på stranden då vi trodde dom kommit dit för att kontrollera att vi hade alla papper och tillstånd för att få vistas där. Men dom bad oss inte om några papper och gjorde ingen kontroll. Dom pratade med oss och var mycket nyfikna på vår resa och önskade oss lycka till med alla våra planer.

Efter ett dygn i Virgohamn ankrade vi upp och begav oss vidare. Innan vi lämnade området gjorde vi ett kort strandhugg i Smerensburg. Smerensburg är en gammal valfångststation. Men det var inte därför vi stannade där utan vi gick iland för att se en valrosskoloni som bosatt sig på stranden där. Det var en speciell känsla att få promenera upp till dessa stora djur. 1,5 ton väger dom stora grabbarna. Grabbar säger jag för att honor och hanar bor separat i olika kolonier när det inte är parningstid. Vi kunde gå relativt nära dessa djur utan att dom stördes av oss. Dom har ingen naturlig fiende och det märks på dom att dom känner sig trygga där dom ligger och trycker tillsammans.

Efter vårt korta stopp hos valrossarna fortsatte vi mot Fugløysangen. Natten var kav lugn och solen stod lika högt nu som den gjorde mitt på dagen. Havet låg platt och vi njöt av vår tillvaro. Väl vid Fugløysangen diskuterade vi om vi skulle för kul skull gå iland och titta lite efter det silveretui Strindberg sägs ha släppt över ön. Klockan var mycket och alla var trötta och vi passade på idén och bestämde att ta oss österut nu när havet låg så förmånligt platt.

Nu har vi seglat in på Spetsbergens norra kust och om den skriver vi i vårat nästa blogginlägg. Tack alla ni som läst så här långt och vi hoppas att ni kommer tillbaka och läser våra kommande inlägg!