Lyckad expedition

Vi vill börja med att tacka Christian Schneider för hans stora insats. Ni som varit inne och läst här har sett att han tagit hand om bloggen åt oss under tiden vi varit utan uppkoppling. Det har inte varit en lätt uppgift då den enda informationen han fått från oss har varit ett kort meddelande om dagen från vår satellittelefon. Informationen har minst sagt varit sparsmakad och kan jämföras med de små lappar man skickade med brevduvorna från Andrées expedition. Anledningen till detta är att det är väldigt dyrt att kommunicera via satellit. Utöver bloggandet har Christian bistått oss med ovärderlig information beträffande väder och isläge.

Innan avfärden från Longyearbyen satte vi oss och gjorde en plan för expeditionen. Vi hade många mål och flera av dessa var på grund av den för säsongen ovanligt höga mängd is omöjliga att genomföra. Vi började tvivla på om vi ens skulle klara ett av dessa mål. Att runda Nordostlandet var omöjligt, längs hela Nordostlandets norra kust låg isen packad vilket var tråkigt då den efterlängtade Vitön (otillgänglighetens ö) låg helt fri från is. Att slå något rekord att segla längst norr var vi illa tvungna att välja bort, isen låg tät ända ner söder om 81a breddgraden. I efterhand kan vi konstatera att detta var ett klokt val att inte genomföra. Den ihållande sydliga vinden hade lätt kunnat trycka upp is söderifrån och om vi befunnit oss så långt norrut hade den kunnat stänga vår väg tillbaka söder mot Spetsbergen.

Isläget när vi lämnade Longyearbyen
Isläget när vi lämnade Longyearbyen

Natten mellan 10 och 11 augusti nådde vi Spetsbergens södra spets, Sydkapp, och hade därmed gjort ett varv! Vi lämnade Longyearbyen den 22 juli med målet att lyckas runda Svalbard. Isläget såg inte bra ut då för att klara det och vår tro på att lyckas var minst sagt inte skyhög. Dom vi träffat i Longyerbyen predikade om hur svårt det skulle bli och att isläget i år var inte bra nog för att kunna runda. Iskartorna talade mot oss också.  Vi fick höra om båtar som tvingats vända om och segla samma väg tillbaka för att dom mött för mycket ogenomtränglig tät drivis.

Vi hoppades på nordliga vindar som kunde få isen att börja driva söder och befria Hinlopenstretets södra del från is. Vi fick motsatt väder, tre veckor av sydliga vindar som pressade drivisen upp Hinlopenstretet, mot Nordostlandet och fyllde även Storfjorden med drivis. Vi fick precis det vi inte behövde. Det enda vi hade gott om var tålamod och färsk fisk. Vårat ihärdiga väntande på en lucka med lugnare vindar och en öppning i drivisen gav utdelning och den 9 augusti hade vi tagit oss ner Hinlopenstretet och kunde segla in i Freemansundet. Efter Freemansundet väntade Storfjorden full av drivis. Vi hade bara dagarna innan fått höra från sysselmannen att för tillfället var det inte möjligt att komma igenom där och att båtar blivit tvungna att vända tillbaka.

Vi fick kontinuerliga uppdateringar om isläget via sms på vår satellittelefon från Joakims far, Anders. Det var dessa uppdatering som gjorde att vi vågade gå in i Storfjorden eftersom han meddelade att det fanns en lucka i isen. Så snart Freemansundet slutade mötte vi isen och alla tre tänkte samma sak, har vi tagit vatten över huvudet? Vi började nästla oss in mellan isflaken och upptäckte att trots den täta isen var det farbart. Det gick inte fort, 1 till 2 knop, och krävde allas vår insats för att kunna ta oss framåt. En som stod vid rodret och två på fördäck med ispikar för att trycka isflak åt sidan. Med jämna mellanrum klättrade Krister upp i masten för att finna lite öppnare stråk men det såg tjockt ut överallt.

Storfjorden. Blickar ut från masttoppen för att finna öppnare stråk
Storfjorden. Blickar ut från masttoppen för att finna öppnare stråk

Mitt i den tätaste isen hände det som inte fick hända. Motorn blev överhettad och stannade. I den täta isen som driver med strömmen klarar man inte att ta sig fram utan motor. Det skulle inte gått att segla både på grund av avsaknaden av vind och för att man måste konstant göra så stora kursändringar mellan isflaken och ibland stanna upp för att öppna upp luckor där isen ligger helt stängd framför en. Aaron hoppade ner i motorrummet direkt och började felsöka och Krister stod bredvid och vi hjälptes åt att felsöka systematiskt varför motorn inte fick kylning. Joakim var ute på däck med en ispik i hand och gjorde vad han kunde för att hålla isen undan från båten. Inte en lätt uppgift när isen driver med 1 knops fart och hela tiden samlas tätare. Vi monterade en vattentät kamera på en båtshake och sänkte ner i vattnet för att inspektera kylvattenintaget på drevet, det var fritt, inget hade fastnat där. Vi fortsatte med att kolla bottensil, impellerpump och alla slangar men det fanns inget fel att finna. Varför kommer det inget kylvatten? Efter en halvtimma och ett antal startförsök fungerar det helt plötsligt, det var med största sannolikhet en ispropp i systemet som tinat under tiden som vi skruvat loss slangar och pump.

Med fungerande motor och nya krafttag fortsatte vi framåt genom isen. Vi sicksackade fram och kunde bara hoppas att isen inte skulle bli tätare, för hade den blivit det hade vi inte tagit oss vidare. Alla tre sa samma sak, hoppas det här håller i sig och att det inte blir värre. Krister klättrade upp i masten och fortsatte att guida Joakim som stod på däck och stötte bort is och signalerade hur Aaron skulle köra. Vi hittade nya farbara stråk och en stund senare ser jag öppnare vatten. Långt ifrån isfritt men i jämförelse med isen vi befann ville vi kalla det öppet vatten. Lyckan var obeskrivlig, alla ropade och skrek av glädje! Vi vågade inte tro att vi var igenom, den mentala inställningen var att det skulle komma mer lika tät is.

Aaron står på däck med ispiken i hand. Här lättar isen och Aaron kan slappna av
På däck med ispiken i hand. Här lättar isen och vi kan slappna av för en stund

Vi tuffade vidare söderut i Storfjorden i farbart vatten och höll tummarna att det skulle fortsätta vara farbart. Då och då kom partier med tätare is men det var fortfarande möjligt att ta sig igenom och vi fortsatte nöjda på det viset ett dygn hela vägen till Sydkapp. Vid rundningen av södra udden hade vi fått meddelande om att isen låg tät men det fanns en öppning. För att finna den öppningen hade Anders i sitt sms förklarat att vi skulle hålla sydvästlig kurs vid passagen av öarna söder om sydspetsen. Vi gjorde så och sjön började häva och vi förstod att nu släpper isen och det är bara att tuffa på på samma kurs. Efter vi rundat blev vi tvungna att sätta kurs till havs för att komma undan den sista isen som kunde stoppa oss. Goda 15 sjömil från kusten möter vi på is igen, det är inte sant, det ska vara isfritt här. Stråken med is var helt stängda och sjön hävde vilket gjorde det svårt att närma sig isen utan att dunka hårt i flaken. Det fanns bara ett sätt att lösa det på och det var med våld. Aaron stod vid rodret och Krister såg på hans min hur det verkligen tog emot för honom att köra in i isen. Joakim stod på däck med ispiken men det var hjälplöst när sjön hävde. Aaron körde in i isen, blundade en sekund och tryckte gasen hårt framåt och med våld forcerade isen. Det skramlade, skrapade och slog kring båten. Alla höll andan och bad Chiquitita att fixa det här åt oss. Hon har inte svikit oss förr och hon tänkte inte svika oss denna gången heller. Vi var igenom! Vi hade gjort det, efter tre veckors mödan, rundat Svalbard och var nu på väg mot civilisationen och bekvämligheten igen.

En glaciär som nyligen kalvat och visar sin vackra blå insida
En glaciär som nyligen kalvat och visar sin vackra blå insida

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Ni är grymma!!
    Härlig läsning, men framför allt härligt att ni är runt.
    Saknar er här hemma. Kram

  2. Wow! I was holding my breath reading that! Good job I didn’t have all the details at the time – I’d have had even more sleepless nights than I did not knowing what was happening!! What a relief to know you’re back safe and sound from this adventure (for the time being at least). Congratulations! You are all amazing! <3 <3 <3

  3. Vilken fantastisk prestation!!!
    Att läsa senaste rapporten gjorde mig fysiskt utmattad! Vilket storartat äventyr! Om ni nu känner att ni missade ett rekord, så tog ni ett annat. Ni tog ett underbart rekord i klokskap. Att göra fel är alltid lätt, att göra rätt är alltid svårt. Att väga risker, tänka till och ta ansvar för sig själv och om andra är det största man kan göra. När ni lämnade kajen var jag så oerhört avundsjuk, det är jag inte längre, jag skulle inte klarat av det ni gjort.
    Jag bugar för, och hyllar besättningen på polarbåten CHIQUITITA

  4. Vi instämmer medtidigare skribenter. Är grymt imponerade över er resa. Läser med stort intresse. Tack

Kommentera

Stäng meny