Vänern och Vättern 

 Göteborg strait ahead
Vi lämnade Norge i all hast för att hinna till Sveriges västkust innan ett väntat oväder skulle nå södra Norge. Vi hann precis över med knappt ett halvt dygns marginal. Vi seglade non-stop från Kristiansund till Klädesholmen, lite mer än 500 sjömil.
På väg från Klädesholmen till Göteborg blev vi bordade av Kustbevakningen. Vi fick underkänt för att vi hade odiskad disk framme och det var inte tillräckligt hemtrevligt i båten. Så vi diskade, städade och la ut en mysig trasmatta. Kustbevakaren var vår goda vän Niklas Stråhlén.

 Swedish coast guard

 Nicke, our sweet friend
Efter Göteborg gick vi Trollhätte kanal. Slussade upp i en imponerande slusstrappa med en höjdskillnad på 32 meter och nådde därmed Vänern.

 We’re about to climb 32 meters with Chiquitita

 The old locks 

I Vänern besökte vi en mysig Gästhamn i Spiken. Där fick vi besök av Bernt som jobbar som reporter åt Lidköpings nytt. Han gjorde en intervju med oss och tog lite bilder. Artikeln finns att läsa här.
Vi fick också besök av grabbarna på Rodahl Marin. Dom hade med sig lunch till oss alla och bjöd på tårta från Lidköpings bästa konditor.

 We met up with Rodahl Marin, who helped us a lot! Rodahl Marin AB

 Rodahl and Chiquitita with crew

Rodahl Marin har hjälpt oss med vår motor med allt från leverans av motor, delar och svarat på alla våra frågor vi haft kring installationen. Under resan har vi kunnat ringa dom när som helst när vi behövt hjälp med motorn. Enastående service i världsklass! Alla vi på Chiquitita är överens om att om vi någon gång i framtiden ska byta motor i en båt så blir det en Lombardini från Rodahl.
Vi har nu påbörjat vår resa längs Göta kanal. Detta är sista chansen i år att gå kanalen hem då denna stänger 27 september.

 Göta kanal
Vi tycker alla tre att det är väldigt kul att slussa. Det händer saker hela tiden. Alla har en viktig uppgift hela tiden och det finns mycket att se. Ibland är det en lite actionfylld känsla när dom släpper på vattnet för fullt och vi ligger längst fram närmast slussportarna i det forsande vattnet.

 Old manual lock

  We are Holding fast
 On our way up
Varje dag njuter vi av att vattnet är lugnt och platt. Vi kan diska och laga mat när vi vill. Varje natt sover vi till kaj. Det finns dusch och toalett i varje hamn. Vilket lyxliv att vara kanalfarare!

 Here we are about to go downward  
Igår var vi i Karlsborg. Vi tog en promenad till fästningen för lite sightseeing. Det är en imponerande anläggning. På vägen tillbaka gick vi till den militära hinderbanan och testade några hinder. Vi har bevisligen inte tappat alla våra muskler och all vår vighet under seglingen då alla klarade Irländska bordet galant.

 Karlsborg Fästning

I skrivande stund seglar vi över Vättern i mysväder med lagom vind och sol. Nästa hamn blir Borensberg.

Runt Spetsbergen!

Den 7:e augusti ankrade vi i Murchinssonfjorden och fick direkt syn på en vacker isbjörn på strandkanten. Vi kom fram på morgonen och upptäckte att vindarna hade lagt sig. Nu ville vi inte spendera mer tid än vad som var nödvändigt i Murchinssonfjorden vi skulle runt Spetsbergen och insåg att det måste ske snabbt medan det fanns luckor mellan isen. Det blev ett dagsstopp inne i fjorden då vi skrapade botten på Chiquitita från alger och snäckor då vi märkt att båten börjat gå lite saktare samt passade på att vila några timmar.  cleaning the boat

Med hjälp av satelittelefonen höll vi kontakten med Joakims pappa som rapporterade isläget, och Schneider som rapporterade väder och uppdaterade bloggen. På kvällen gav vi oss in i Hinlopenstretet som är känt för att vara ett eländigt sund med forcerande vindar mellan berg och glaciärer. Vi passerade sundet i rätt tid, det var stiltje och isen drev med strömmen på det platta vattnet. Nu var det inga problem att åka slalom mellan isflaken, däremot blev vi pressade mot den västra sidan men där fanns tillräckligt med vatten.  calm water
 Bearded seal

Morgonen därpå kom vi fram till Freemansundet som för första gången i år var fri från is. Det finns två vägar in i Storfjorden, Heleysundet och Freemansundet. Heleysundet blev isfritt strax innan Freemansundet men har tidvattenströmmar på upp till 12 knop och var därför aldrig ett alternativ för oss då vi endast gör ca 6 knop som snabbast. Men nu hade Freemansundet delvis öppet vatten och vi väntade in tidvattnet så att vi kunde åka med strömmen in till Storfjorden. Medan vi väntade passade vi på att göra lite Sightseeing och åkte förbi Alkefjellet där det bor tusentals av Svalbardgrisslor. Dom häckar på lodräta klippor som stupar rätt ner i havet. En mäktig syn att se fåglar över hela himlen som om det vore myggor en sommarkväll.   Svalbardgrisslor 
När tiden var inne tuffade vi igenom Freemansundet, allt gick bra och det var inte så mycket is. Vi hade fått rapport ifrån Anders att drivisen hade blåst in i Storfjorden med de sydliga vindarna och bildar en triangel. Vi skulle därmed ta sikte nordväst när vi kommit ut ur Freemansundet och sedan mitt i fjorden vända till sydväst och följa land hela vägen ner till Sydkapp för att på så sätt runda isen och ta oss igenom Storfjorden.

När vi kom ut ur sundet möttes vi av en vägg med is, krister klättrade upp i masten och det såg inte bättre ut åt något väderstreck. Vi tänkte att isen kanske hade drivit mer norrut och blockerat vår väg. Men ingen av oss hade lust att vända om så vi åkte fram till isen och började putta oss igenom, dels med hjälp av träpikar och dels med båtens egna vikt.

Isen blev tätare och mitt i allt började motorn att tjuta och varnade för överhettning! Joakim positionerade sig på däck med en träpåke för att knuffa undan isflak som kom drivande i över 1 knop, Krister och Aaron började gå igenom motorn och försökte snabbt hitta felet. Inget fel hittades och efter 30 minuter när vi startade motorn för 5:e gången så sprutade den ut kylvatten igen och allt var i sin ordning. Vi tänkte att det måste ha fastnat en liten ispropp i en av slangarna som täppt till för kylvattnet och sedan smält bort. Nu var det bara att fortsätta resan in i den mycket täta isen. Allt kändes lite hopplöst och vi var inte säkra på ifall det var smart gjort av oss att bege oss in i Storfjorden och den täta drivisen.

Chiquitita och besättningen kämpade sig i riktning nordväst med hjälp av träpikar och med lots upp i masten.

Pushing ice
Helt plötsligt började Krister skrika uppe från masten, Joakim som stod på fördäck försökte tyda hans ord. ”Open water” var de ord som kom ut ur Kristers mun. Nere på däck firade Joakim med en dans och sprang bort till Aaron som styrde Chiquitita, Aaron blev överlycklig. Alla blev överlyckliga. Nu var det bara att ta sig igenom de sista isstråken och sedan var det öppet vatten. Vi kunde segla på till den västra sidan av fjorden och sedan fortsätta söderut längs land. Det enda bekymmer vi hade nu var den täta dimma som följde med oss genom hela Storfjorden vilket gjorde att vi inte såg något av den fina natur som omgav oss. Det blev en fokuserad navigering med hjälp av radar, då och då såg vi på radarn att isberg närmade sig och sedan bara några meter framför båten dök de upp.

  Foggy 

 That’s ice in the fog

När vi slutligen nådde Sydkapp hade vi gjort ett varv runt Spetsbergen! Nu återstod endast den långa väg tillbaka till Longyearbyen där vi skulle bunkra diesel och mat samt invänta rätt väder för vår översegling tillbaka till den norska kusten.

Norra sidan av Svalbard

Vi har seglat med vinden från nordost i 5 dagar och kommit en bit på vägen. Ikväll anländer vi till Kristiansund där vi ämnar tillbringa helgen då det ska blåsa 15-20 m/s. Vi hoppas också få se EM kvals- matchen Ryssland – Sverige på lördag! 

  Red sky at morning, sailors take varning
Vädret är riktigt trevligt, varma soliga dagar och det känns för första gången som sommar.
Nu kommer vi att fortsätta berätta om vår resa runt Spetsbergen.
Spetsbergens norra kust:
Efter Fugløysangen, där det sägs att Strindberg från Andrée- expeditionen ska ha släppt sitt brev till fästmön Anna, fortsatte vi österut längs den norra kusten.
Det var stilla vatten och blå himmel, land gav skydd mot de sydliga vindarna. Vi ville ta oss bort till Hinlopenstretet så fort som möjligt för att kunna passera det svåra sundet direkt när vindarna lagt sig. Sorgfjorden fick bli vår ankarplats.
  Sorgfjorden

När vi kom in i den vackra fjorden fick vi syn på några vitvalar som simmade runt båten, det visade sig senare att vi skulle få regelbundet besök inne i fjorden av dessa valar.
På kvällen la vi nät intill strandkanten och 4 timmar senare plockade vi upp 3 fina laxar! Dessa rensades och lades i kylen för att ätas upp under de kommande dagar.
  Salmon

I Sorgfjorden låg vi och väntade på att vinden skulle vrida till nord för att pressa tillbaka den is som p.g.a. de sydliga vindarna drivit upp i Hinlopenstretet och blockerat vägen runt Spetsbergen.
Vindarna i Sorgfjorden vred runt bergen och glaciären från Syd till nord och växlade mellan 1-18 m/s. Det är inte optimalt att ligga på svaj under en längre period i Spetsbergens fjordar, men vi hade lyckligtvis väldigt bra bett i ankaret och draggade inte en enda gång! Våra grannar, en 40 fot stålbåt draggade dock och drev rakt emot oss. Krister och Aaron var iland och hämtade fiskenätet medan Joakim, som var kvar ombord, upptäckte att båten drev snabbt längsgående emot oss och sprang upp på däck för att bära av. Det fanns ingen synlig på deras båt, men i absolut sista sekund kom kaptenen upp och såg skräckslagen ut, han startade båten med gasen i och hann precis köra undan medan Joakim fick tag i deras targabåge och gav dem en knuff.
Nu hade vi legat på svaj i en vecka när vi fick besök av ett gäng polacker som också skulle runda Spetsbergen, de visade en 3 dagar gammal iskarta och läget såg ganska hopplöst ut. Vi började fundera på om vi skulle vänta ännu längre eller om vi skulle bege oss tillbaka samma väg vi kom ifrån. Viljan att runda Spetsbergen var för stor, det fick bli att vänta. Dock skulle vi inte ligga kvar på samma ställe utan bestämde oss för att åka tillbaka längs nordkusten och besöka några fjordar som vi stressat förbi påvägen till Hinlopenstretet. Liefdefjorden blev nästa destination, en vacker fjord med den kända Monacobreen, en pampig glaciär.
  Monacobreen
Där fick vi chansen att komma riktigt nära glaciären, krister hoppade i gummijollen för att ta bilder på Chiquitita som seglades fram av Aaron och Joaklm mellan glaciär och isberg. Efter vårt besök vid glaciären fick vi syn på vår andra isbjörn, en stor rackare som gick på land ca 150 meter bort.
  Polarbear seen from the boat
När krister och Aaron, ett dygn senare, gick iland för att titta på 2:e världskriget lämningar och hann promenera 1 km fick de syn på ytterligare en björn och valde klokt nog att vända. Björnen nosade i deras fotspår och följde dem hela vägen tillbaka till gummijollen på ett nära avstånd, pulsen ökade hos Aaron och krister. Dock behövdes aldrig något varningsskott skjutas och de kom tillbaka till båten i säkert förvar.
Sedan besökte vi Vulkanbukta, inne i Woodfjorden.
  Purple and grey
  Arctic Char

  
En otroligt vacker plats med lila berg på ena sidan och gråa på den andra som tillsammans skapar en harmonisk miljö. Där finns även varma källor som är värda ett besök. I Vulkanbukta la vi nät igen, och denna gång fick vi 3 st rödingar, en mycket god fisk att steka eller laga i ugn.
Nu hade det gått nästan 2 veckor på nordkusten och efter att ha sett ytterligare en iskarta kunde vi konstatera att isen börjat smälta i de varma vatten som strömmar och vindar drev in. Vi bestämde oss för att segla mot Hinlopenstretet igen och denna gång kanske kunna segla igenom sundet.
Stäng meny