Norra sidan av Svalbard

  Red sky at morning, sailors take varning

Vädret är riktigt trevligt, varma soliga dagar och det känns för första gången som sommar.

Nu kommer vi att fortsätta berätta om vår resa runt Spetsbergen.

Efter Fugløysangen, där det sägs att Strindberg från Andrée- expeditionen ska ha släppt sitt brev till fästmön Anna, fortsatte vi österut längs den norra kusten.

Det var stilla vatten och blå himmel, land gav skydd mot de sydliga vindarna. Vi ville ta oss bort till Hinlopenstretet så fort som möjligt för att kunna passera det svåra sundet direkt när vindarna lagt sig. Sorgfjorden fick bli vår ankarplats.

När vi kom in i den vackra fjorden fick vi syn på några vitvalar som simmade runt båten, det visade sig senare att vi skulle få regelbundet besök inne i fjorden av dessa valar.

På kvällen la vi nät intill strandkanten och 4 timmar senare plockade vi upp 3 fina laxar! Dessa rensades och lades i kylen för att ätas upp under de kommande dagar.

I Sorgfjorden låg vi och väntade på att vinden skulle vrida till nord för att pressa tillbaka den is som p.g.a. de sydliga vindarna drivit upp i Hinlopenstretet och blockerat vägen runt Spetsbergen.

Vindarna i Sorgfjorden vred runt bergen och glaciären från Syd till nord och växlade mellan 1-18 m/s. Det är inte optimalt att ligga på svaj under en längre period i Spetsbergens fjordar, men vi hade lyckligtvis väldigt bra bett i ankaret och draggade inte en enda gång! Våra grannar, en 40 fot stålbåt draggade dock och drev rakt emot oss. Krister och Aaron var iland och hämtade fiskenätet medan Joakim, som var kvar ombord, upptäckte att båten drev snabbt längsgående emot oss och sprang upp på däck för att bära av. Det fanns ingen synlig på deras båt, men i absolut sista sekund kom kaptenen upp och såg skräckslagen ut, han startade båten med gasen i och hann precis köra undan medan Joakim fick tag i deras targabåge och gav dem en knuff.

Nu hade vi legat på svaj i en vecka när vi fick besök av ett gäng polacker som också skulle runda Spetsbergen, de visade en 3 dagar gammal iskarta och läget såg ganska hopplöst ut. Vi började fundera på om vi skulle vänta ännu längre eller om vi skulle bege oss tillbaka samma väg vi kom ifrån. Viljan att runda Spetsbergen var för stor, det fick bli att vänta. Dock skulle vi inte ligga kvar på samma ställe utan bestämde oss för att åka tillbaka längs nordkusten och besöka några fjordar som vi stressat förbi påvägen till Hinlopenstretet. Liefdefjorden blev nästa destination, en vacker fjord med den kända Monacobreen, en pampig glaciär.

  Monacobreen

Där fick vi chansen att komma riktigt nära glaciären, krister hoppade i gummijollen för att ta bilder på Chiquitita som seglades fram av Aaron och Joaklm mellan glaciär och isberg. Efter vårt besök vid glaciären fick vi syn på vår andra isbjörn, en stor rackare som gick på land ca 150 meter bort.

  Polarbear seen from the boat

När krister och Aaron, ett dygn senare, gick iland för att titta på 2:e världskriget lämningar och hann promenera 1 km fick de syn på ytterligare en björn och valde klokt nog att vända. Björnen nosade i deras fotspår och följde dem hela vägen tillbaka till gummijollen på ett nära avstånd, pulsen ökade hos Aaron och krister. Dock behövdes aldrig något varningsskott skjutas och de kom tillbaka till båten i säkert förvar.

Sedan besökte vi Vulkanbukta, inne i Woodfjorden.

  Purple and grey

  Arctic Char

  

En otroligt vacker plats med lila berg på ena sidan och gråa på den andra som tillsammans skapar en harmonisk miljö. Där finns även varma källor som är värda ett besök. I Vulkanbukta la vi nät igen, och denna gång fick vi 3 st rödingar, en mycket god fisk att steka eller laga i ugn.

Nu hade det gått nästan 2 veckor på nordkusten och efter att ha sett ytterligare en iskarta kunde vi konstatera att isen börjat smälta i de varma vatten som strömmar och vindar drev in. Vi bestämde oss för att segla mot Hinlopenstretet igen och denna gång kanske kunna segla igenom sundet.