Runt Spetsbergen!

Den 7:e augusti ankrade vi i Murchinssonfjorden och fick direkt syn på en vacker isbjörn på strandkanten. Vi kom fram på morgonen och upptäckte att vindarna hade lagt sig. Nu ville vi inte spendera mer tid än vad som var nödvändigt i Murchinssonfjorden vi skulle runt Spetsbergen och insåg att det måste ske snabbt medan det fanns luckor mellan isen. Det blev ett dagsstopp inne i fjorden då vi skrapade botten på Chiquitita från alger och snäckor då vi märkt att båten börjat gå lite saktare samt passade på att vila några timmar.  cleaning the boat

Med hjälp av satelittelefonen höll vi kontakten med Joakims pappa som rapporterade isläget, och Schneider som rapporterade väder och uppdaterade bloggen. På kvällen gav vi oss in i Hinlopenstretet som är känt för att vara ett eländigt sund med forcerande vindar mellan berg och glaciärer. Vi passerade sundet i rätt tid, det var stiltje och isen drev med strömmen på det platta vattnet. Nu var det inga problem att åka slalom mellan isflaken, däremot blev vi pressade mot den västra sidan men där fanns tillräckligt med vatten.  calm water
 Bearded seal

Morgonen därpå kom vi fram till Freemansundet som för första gången i år var fri från is. Det finns två vägar in i Storfjorden, Heleysundet och Freemansundet. Heleysundet blev isfritt strax innan Freemansundet men har tidvattenströmmar på upp till 12 knop och var därför aldrig ett alternativ för oss då vi endast gör ca 6 knop som snabbast. Men nu hade Freemansundet delvis öppet vatten och vi väntade in tidvattnet så att vi kunde åka med strömmen in till Storfjorden. Medan vi väntade passade vi på att göra lite Sightseeing och åkte förbi Alkefjellet där det bor tusentals av Svalbardgrisslor. Dom häckar på lodräta klippor som stupar rätt ner i havet. En mäktig syn att se fåglar över hela himlen som om det vore myggor en sommarkväll.   Svalbardgrisslor 
När tiden var inne tuffade vi igenom Freemansundet, allt gick bra och det var inte så mycket is. Vi hade fått rapport ifrån Anders att drivisen hade blåst in i Storfjorden med de sydliga vindarna och bildar en triangel. Vi skulle därmed ta sikte nordväst när vi kommit ut ur Freemansundet och sedan mitt i fjorden vända till sydväst och följa land hela vägen ner till Sydkapp för att på så sätt runda isen och ta oss igenom Storfjorden.

När vi kom ut ur sundet möttes vi av en vägg med is, krister klättrade upp i masten och det såg inte bättre ut åt något väderstreck. Vi tänkte att isen kanske hade drivit mer norrut och blockerat vår väg. Men ingen av oss hade lust att vända om så vi åkte fram till isen och började putta oss igenom, dels med hjälp av träpikar och dels med båtens egna vikt.

Isen blev tätare och mitt i allt började motorn att tjuta och varnade för överhettning! Joakim positionerade sig på däck med en träpåke för att knuffa undan isflak som kom drivande i över 1 knop, Krister och Aaron började gå igenom motorn och försökte snabbt hitta felet. Inget fel hittades och efter 30 minuter när vi startade motorn för 5:e gången så sprutade den ut kylvatten igen och allt var i sin ordning. Vi tänkte att det måste ha fastnat en liten ispropp i en av slangarna som täppt till för kylvattnet och sedan smält bort. Nu var det bara att fortsätta resan in i den mycket täta isen. Allt kändes lite hopplöst och vi var inte säkra på ifall det var smart gjort av oss att bege oss in i Storfjorden och den täta drivisen.

Chiquitita och besättningen kämpade sig i riktning nordväst med hjälp av träpikar och med lots upp i masten.

Pushing ice
Helt plötsligt började Krister skrika uppe från masten, Joakim som stod på fördäck försökte tyda hans ord. ”Open water” var de ord som kom ut ur Kristers mun. Nere på däck firade Joakim med en dans och sprang bort till Aaron som styrde Chiquitita, Aaron blev överlycklig. Alla blev överlyckliga. Nu var det bara att ta sig igenom de sista isstråken och sedan var det öppet vatten. Vi kunde segla på till den västra sidan av fjorden och sedan fortsätta söderut längs land. Det enda bekymmer vi hade nu var den täta dimma som följde med oss genom hela Storfjorden vilket gjorde att vi inte såg något av den fina natur som omgav oss. Det blev en fokuserad navigering med hjälp av radar, då och då såg vi på radarn att isberg närmade sig och sedan bara några meter framför båten dök de upp.

  Foggy 

 That’s ice in the fog

När vi slutligen nådde Sydkapp hade vi gjort ett varv runt Spetsbergen! Nu återstod endast den långa väg tillbaka till Longyearbyen där vi skulle bunkra diesel och mat samt invänta rätt väder för vår översegling tillbaka till den norska kusten.