Nu har vi kommit hem och hunnit anpassa oss efter livet i staden.Under de 3,5 månader vi tillbringade till havs har vi varit med om många händelserika stunder. Allt från att känna saknad när vi en regnig kväll lämnade vår familj och vänner kvar vid kajen för att ge oss ut på vårt äventyr, till den överväldigande lyckan av att se vår första Knölval ute på Norska havet.
Ibland kommer känslan tillbaka. Känslan av att sitta på fördäck med boken i handen och värmen från solen som aldrig går ner. Eller kylan från havet som tränger sig genom skrovet och in i sovsäcken.
Det är stora kontraster mellan det liv vi levde då och det vi lever nu. Att leva så tätt inpå varandra kan vara väldigt påfrestande men samtidigt väldigt roligt.
Vi vill tacka alla som förgyllt vår resa! Alla ni som läser vår blogg och alla underbara människor vi träffat på vägen. Och ett stort tack till våra sponsorer. Utan alla er hade resan aldrig kunnat förverkligas.
Nu när vi är hemma fortsätter expeditionens arbete med att gå igenom allt material, planera föreläsningar samt att skapa en dokumentärfilm.
Göteborg strait ahead
Vi lämnade Norge i all hast för att hinna till Sveriges västkust innan ett väntat oväder skulle nå södra Norge. Vi hann precis över med knappt ett halvt dygns marginal. Vi seglade non-stop från Kristiansund till Klädesholmen, lite mer än 500 sjömil.
På väg från Klädesholmen till Göteborg blev vi bordade av Kustbevakningen. Vi fick underkänt för att vi hade odiskad disk framme och det var inte tillräckligt hemtrevligt i båten. Så vi diskade, städade och la ut en mysig trasmatta. Kustbevakaren var vår goda vän Niklas Stråhlén.
Swedish coast guard
Nicke, our sweet friend
Efter Göteborg gick vi Trollhätte kanal. Slussade upp i en imponerande slusstrappa med en höjdskillnad på 32 meter och nådde därmed Vänern.
We’re about to climb 32 meters with Chiquitita
The old locks
I Vänern besökte vi en mysig Gästhamn i Spiken. Där fick vi besök av Bernt som jobbar som reporter åt Lidköpings nytt. Han gjorde en intervju med oss och tog lite bilder. Artikeln finns att läsa här.
Vi fick också besök av grabbarna på Rodahl Marin. Dom hade med sig lunch till oss alla och bjöd på tårta från Lidköpings bästa konditor.
We met up with Rodahl Marin, who helped us a lot! Rodahl Marin AB
Rodahl and Chiquitita with crew
Rodahl Marin har hjälpt oss med vår motor med allt från leverans av motor, delar och svarat på alla våra frågor vi haft kring installationen. Under resan har vi kunnat ringa dom när som helst när vi behövt hjälp med motorn. Enastående service i världsklass! Alla vi på Chiquitita är överens om att om vi någon gång i framtiden ska byta motor i en båt så blir det en Lombardini från Rodahl.
Vi har nu påbörjat vår resa längs Göta kanal. Detta är sista chansen i år att gå kanalen hem då denna stänger 27 september.
Göta kanal
Vi tycker alla tre att det är väldigt kul att slussa. Det händer saker hela tiden. Alla har en viktig uppgift hela tiden och det finns mycket att se. Ibland är det en lite actionfylld känsla när dom släpper på vattnet för fullt och vi ligger längst fram närmast slussportarna i det forsande vattnet.
Old manual lock
We are Holding fast On our way up
Varje dag njuter vi av att vattnet är lugnt och platt. Vi kan diska och laga mat när vi vill. Varje natt sover vi till kaj. Det finns dusch och toalett i varje hamn. Vilket lyxliv att vara kanalfarare!
Here we are about to go downward
Igår var vi i Karlsborg. Vi tog en promenad till fästningen för lite sightseeing. Det är en imponerande anläggning. På vägen tillbaka gick vi till den militära hinderbanan och testade några hinder. Vi har bevisligen inte tappat alla våra muskler och all vår vighet under seglingen då alla klarade Irländska bordet galant.
Karlsborg Fästning
I skrivande stund seglar vi över Vättern i mysväder med lagom vind och sol. Nästa hamn blir Borensberg.
Den 7:e augusti ankrade vi i Murchinssonfjorden och fick direkt syn på en vacker isbjörn på strandkanten. Vi kom fram på morgonen och upptäckte att vindarna hade lagt sig. Nu ville vi inte spendera mer tid än vad som var nödvändigt i Murchinssonfjorden vi skulle runt Spetsbergen och insåg att det måste ske snabbt medan det fanns luckor mellan isen. Det blev ett dagsstopp inne i fjorden då vi skrapade botten på Chiquitita från alger och snäckor då vi märkt att båten börjat gå lite saktare samt passade på att vila några timmar. cleaning the boat
Med hjälp av satelittelefonen höll vi kontakten med Joakims pappa som rapporterade isläget, och Schneider som rapporterade väder och uppdaterade bloggen. På kvällen gav vi oss in i Hinlopenstretet som är känt för att vara ett eländigt sund med forcerande vindar mellan berg och glaciärer. Vi passerade sundet i rätt tid, det var stiltje och isen drev med strömmen på det platta vattnet. Nu var det inga problem att åka slalom mellan isflaken, däremot blev vi pressade mot den västra sidan men där fanns tillräckligt med vatten. calm water Bearded seal
Morgonen därpå kom vi fram till Freemansundet som för första gången i år var fri från is. Det finns två vägar in i Storfjorden, Heleysundet och Freemansundet. Heleysundet blev isfritt strax innan Freemansundet men har tidvattenströmmar på upp till 12 knop och var därför aldrig ett alternativ för oss då vi endast gör ca 6 knop som snabbast. Men nu hade Freemansundet delvis öppet vatten och vi väntade in tidvattnet så att vi kunde åka med strömmen in till Storfjorden. Medan vi väntade passade vi på att göra lite Sightseeing och åkte förbi Alkefjellet där det bor tusentals av Svalbardgrisslor. Dom häckar på lodräta klippor som stupar rätt ner i havet. En mäktig syn att se fåglar över hela himlen som om det vore myggor en sommarkväll. Svalbardgrisslor
När tiden var inne tuffade vi igenom Freemansundet, allt gick bra och det var inte så mycket is. Vi hade fått rapport ifrån Anders att drivisen hade blåst in i Storfjorden med de sydliga vindarna och bildar en triangel. Vi skulle därmed ta sikte nordväst när vi kommit ut ur Freemansundet och sedan mitt i fjorden vända till sydväst och följa land hela vägen ner till Sydkapp för att på så sätt runda isen och ta oss igenom Storfjorden.
När vi kom ut ur sundet möttes vi av en vägg med is, krister klättrade upp i masten och det såg inte bättre ut åt något väderstreck. Vi tänkte att isen kanske hade drivit mer norrut och blockerat vår väg. Men ingen av oss hade lust att vända om så vi åkte fram till isen och började putta oss igenom, dels med hjälp av träpikar och dels med båtens egna vikt.
Isen blev tätare och mitt i allt började motorn att tjuta och varnade för överhettning! Joakim positionerade sig på däck med en träpåke för att knuffa undan isflak som kom drivande i över 1 knop, Krister och Aaron började gå igenom motorn och försökte snabbt hitta felet. Inget fel hittades och efter 30 minuter när vi startade motorn för 5:e gången så sprutade den ut kylvatten igen och allt var i sin ordning. Vi tänkte att det måste ha fastnat en liten ispropp i en av slangarna som täppt till för kylvattnet och sedan smält bort. Nu var det bara att fortsätta resan in i den mycket täta isen. Allt kändes lite hopplöst och vi var inte säkra på ifall det var smart gjort av oss att bege oss in i Storfjorden och den täta drivisen.
Chiquitita och besättningen kämpade sig i riktning nordväst med hjälp av träpikar och med lots upp i masten.
Pushing ice Helt plötsligt började Krister skrika uppe från masten, Joakim som stod på fördäck försökte tyda hans ord. ”Open water” var de ord som kom ut ur Kristers mun. Nere på däck firade Joakim med en dans och sprang bort till Aaron som styrde Chiquitita, Aaron blev överlycklig. Alla blev överlyckliga. Nu var det bara att ta sig igenom de sista isstråken och sedan var det öppet vatten. Vi kunde segla på till den västra sidan av fjorden och sedan fortsätta söderut längs land. Det enda bekymmer vi hade nu var den täta dimma som följde med oss genom hela Storfjorden vilket gjorde att vi inte såg något av den fina natur som omgav oss. Det blev en fokuserad navigering med hjälp av radar, då och då såg vi på radarn att isberg närmade sig och sedan bara några meter framför båten dök de upp.
Foggy
That’s ice in the fog
När vi slutligen nådde Sydkapp hade vi gjort ett varv runt Spetsbergen! Nu återstod endast den långa väg tillbaka till Longyearbyen där vi skulle bunkra diesel och mat samt invänta rätt väder för vår översegling tillbaka till den norska kusten.
Vi har seglat med vinden från nordost i 5 dagar och kommit en bit på vägen. Ikväll anländer vi till Kristiansund där vi ämnar tillbringa helgen då det ska blåsa 15-20 m/s. Vi hoppas också få se EM kvals- matchen Ryssland – Sverige på lördag!
Red sky at morning, sailors take varning
Vädret är riktigt trevligt, varma soliga dagar och det känns för första gången som sommar.
Nu kommer vi att fortsätta berätta om vår resa runt Spetsbergen.
Spetsbergens norra kust:
Efter Fugløysangen, där det sägs att Strindberg från Andrée- expeditionen ska ha släppt sitt brev till fästmön Anna, fortsatte vi österut längs den norra kusten.
Det var stilla vatten och blå himmel, land gav skydd mot de sydliga vindarna. Vi ville ta oss bort till Hinlopenstretet så fort som möjligt för att kunna passera det svåra sundet direkt när vindarna lagt sig. Sorgfjorden fick bli vår ankarplats.
Sorgfjorden
När vi kom in i den vackra fjorden fick vi syn på några vitvalar som simmade runt båten, det visade sig senare att vi skulle få regelbundet besök inne i fjorden av dessa valar.
På kvällen la vi nät intill strandkanten och 4 timmar senare plockade vi upp 3 fina laxar! Dessa rensades och lades i kylen för att ätas upp under de kommande dagar.
Salmon
I Sorgfjorden låg vi och väntade på att vinden skulle vrida till nord för att pressa tillbaka den is som p.g.a. de sydliga vindarna drivit upp i Hinlopenstretet och blockerat vägen runt Spetsbergen.
Vindarna i Sorgfjorden vred runt bergen och glaciären från Syd till nord och växlade mellan 1-18 m/s. Det är inte optimalt att ligga på svaj under en längre period i Spetsbergens fjordar, men vi hade lyckligtvis väldigt bra bett i ankaret och draggade inte en enda gång! Våra grannar, en 40 fot stålbåt draggade dock och drev rakt emot oss. Krister och Aaron var iland och hämtade fiskenätet medan Joakim, som var kvar ombord, upptäckte att båten drev snabbt längsgående emot oss och sprang upp på däck för att bära av. Det fanns ingen synlig på deras båt, men i absolut sista sekund kom kaptenen upp och såg skräckslagen ut, han startade båten med gasen i och hann precis köra undan medan Joakim fick tag i deras targabåge och gav dem en knuff.
Nu hade vi legat på svaj i en vecka när vi fick besök av ett gäng polacker som också skulle runda Spetsbergen, de visade en 3 dagar gammal iskarta och läget såg ganska hopplöst ut. Vi började fundera på om vi skulle vänta ännu längre eller om vi skulle bege oss tillbaka samma väg vi kom ifrån. Viljan att runda Spetsbergen var för stor, det fick bli att vänta. Dock skulle vi inte ligga kvar på samma ställe utan bestämde oss för att åka tillbaka längs nordkusten och besöka några fjordar som vi stressat förbi påvägen till Hinlopenstretet. Liefdefjorden blev nästa destination, en vacker fjord med den kända Monacobreen, en pampig glaciär.
Monacobreen
Där fick vi chansen att komma riktigt nära glaciären, krister hoppade i gummijollen för att ta bilder på Chiquitita som seglades fram av Aaron och Joaklm mellan glaciär och isberg. Efter vårt besök vid glaciären fick vi syn på vår andra isbjörn, en stor rackare som gick på land ca 150 meter bort.
Polarbear seen from the boat
När krister och Aaron, ett dygn senare, gick iland för att titta på 2:e världskriget lämningar och hann promenera 1 km fick de syn på ytterligare en björn och valde klokt nog att vända. Björnen nosade i deras fotspår och följde dem hela vägen tillbaka till gummijollen på ett nära avstånd, pulsen ökade hos Aaron och krister. Dock behövdes aldrig något varningsskott skjutas och de kom tillbaka till båten i säkert förvar.
Sedan besökte vi Vulkanbukta, inne i Woodfjorden.
Purple and grey
Arctic Char
En otroligt vacker plats med lila berg på ena sidan och gråa på den andra som tillsammans skapar en harmonisk miljö. Där finns även varma källor som är värda ett besök. I Vulkanbukta la vi nät igen, och denna gång fick vi 3 st rödingar, en mycket god fisk att steka eller laga i ugn.
Nu hade det gått nästan 2 veckor på nordkusten och efter att ha sett ytterligare en iskarta kunde vi konstatera att isen börjat smälta i de varma vatten som strömmar och vindar drev in. Vi bestämde oss för att segla mot Hinlopenstretet igen och denna gång kanske kunna segla igenom sundet.
Vi har mellanlandat i Helnessund då det blåser kuling ute på havet idag och imorgon. Den 25:e anlände vi till Tromsø efter en 6 dygns lång översegling från Longyearbyen. Under våra 6 dygn såg vi många delfiner, men knappt några valar. Aaron fick syn på en ensam val men fler blev det inte. Det var en guppig översegling med 1-3 meters dyningar från öster och väster hela vägen, vi blev alla väldigt glada av att slutligen komma in i de lugna vackra norska fjordarna. Här blir sjön inte så stor när det blåser mycket.
Sunset over the Norwegian Sea Chiquitita and the sun
White-beaked dolphin dancing along the boat
Eftersom hösten nu närmar sig måste vi ta tillvara på de få lugna dagarna och bege oss så långt söderut som möjligt. Nästa vecka har vi en lucka med gott väder på 4 dagar och vi siktar in oss på Bergen för att undkomma ett lågtryck ute på Atlanten. På vägen hoppas vi kunna plocka upp vår colombianske vän Martin som har varit med oss på seglingar sedan barns ben.
Back in Norway
In the fjords
We spotted a sea eagle
One of many bridges in Norway
Krister is barbecuing at Helnessund
A very pretty service house in Helnessund
Aaron and his guitar
We enjoyed our dinner by the sea
Gå in på http://helnessund.net och klicka på ”större bild av webbkamera 2” så ser ni våran båt längst bort!
Idag lämnar vi Longyearbyen och påbörjar våran hemfärd. Vädret ser ut att vara ok för en 5-6 dagars överseglingen till Tromsø.
Det blir ett kort uppehåll i vår berättelse här på bloggen under dessa dagar, men häng kvar så får ni veta allt!
Under vår tid här har vi hängt mycket ute på byn. I måndags såg vi Liverpool ta 3 starka poäng, andra vinsten på två matchen!
Joakim och Aaron har skaffat sig en souvenir från detta äventyr i form av en tatuering på Arctic Ink, Longyearbyen. The most northern tattoo artist in the world. Mikkel, som flyttat hit från Danmark, är en väldigt duktig tatuerare och vi är väldigt nöjda! Vi hoppas få träffa honom igen.
Vi vill tacka Ballbreaker Kungsholmen för att ni gjort denna resa möjlig.
Nu har vi varit iväg och bowlat och spelat minigolf i den nedstängda gruva 2 här i byn. Kolgruvan startade sin produktion 1921 och stängde ned den 1967. Under sin aktiva tid tid har den hunnit sättas i brand av ett tyskt militärfartyg under andra världskriget samt råkat ut för en explosion på 60- talet.
Här kommer några bilder från vistelsen på Svalbard, allt är taget med vår fina Olympus OM-D E-M5 mark II som har fungerat utmärkt.
Efter att ha studerat iskartan under en veckas tid i hamn ger vi oss av imorgon, onsdag, för att försöka runda Spetsbergen. Första stoppet blir på Prins Karls forland, Poolepynten, där vi fått tips från Fredrik Granath att det ska finnas en valrosskoloni. Vi tackar Fredrik som många gånger varit runt i Svalbard och nu tipsat oss om en mängd sevärdigheter.
Den planerade resan
Under vår tid här i Longyearbyen har vi träffat en massa trevliga och hjälpsamma lokalbor, vi har fått en mängd tips och vi har knutit kontakter. Vi är eniga om att kvalitén på service och utbud här i byn är väldigt hög. Aarons flickvän Cilla har varit på besök och medtagit nödvändigheter till oss så som Marabou choklad och 1 kilo lösviktsgodis från Sverige. Tack för ett härligt besök!
I Söndags tog vi en 2 mil lång och 1000 meter hög tur uppe på platåfjället. En mäktig upplevelse då vi fick pulsa genom snö sista biten.
På måndagen lämnade vi hamnen och seglade längre in i fjorden med sikte på den övergivna staden Pyramiden. Från början var Pyramiden en svensk kolgruva som såldes till dåvarande Sovjetunionen. En stad byggdes snabbt upp med sjukhus, skola, biograf, simhall och bostadskvarter. I slutet av 90- talet övergavs staden i samband med att Sovjetunionen föll och lämnades ensamen för att sakta förfalla.
Det är en kuslig känsla att vistas i dessa öde byggnader. Vi vet inte vad vi kan stöta på, djuren har tagit över människans plats.
Vi blir lite upprörda att en sådan industri kan byggas upp i denna vackra miljö för att sedan överges utan något ansvar.
Vi har införskaffat oss en satellittelefon för dessa 3 veckor, och kommer inte att kunna ladda upp bilder på bloggen men däremot kommer vi förhoppningsvis att göra små uppdateringar om vår position och om hur vi mår!
We’re in Longyearbyen! It was a fantastic feeling to reach Spitsbergen. After six days riding the waves at sea with no land in sight and no mobile reception we celebrated with a PangPang beer when we arrived at the white peaked mountain which is entirely surrounded by clear blue water.
Longyearbyen, which was founded in 1906 by an American, was originally a mining town. The cable car which was used to transport coal is still there and runs all the way through the village. The houses are small and a mixture of designs and colours. The peaked snow-covered mountain above the village creates a beautiful atmosphere.
We arrived yesterday, Wednesday, in the afternoon. There is a small floating jetty which has room for three boats and there was a place free for us. As soon as we had berthed we went into the village and had a big meal and a couple of beers. Everyone we’ve met here has been really friendly and helpful, and we’re getting lots of tips for our sail round Spitsbergen and places we should stop and explore.
We left Tromsø Friday lunchtime and hoisted the sail to sail across the Norwegian Sea, but had to seek shelter for the night because there was a gale blowing out at sea. We resumed our journey on Saturday morning and were soon out on the open sea. We had north-easterly winds all the way, 0-6 m/s and the sea was calm and smooth. On some days it was completely calm and we had the good fortune to see a dozen humpback whales and white-beaked dolphins. The dolphins came to see us almost every day and swam with the boat. It was absolutely incredible! They had so much energy and it was infectious. Then the whales appeared out of nowhere and were suddenly 15-20 metres from the boat, and at times we had to swerve so we didn’t get too close. We are still overwhelmed by what we have seen and the memories will be with us for ever. Now of course we’re hoping to see even more animal life! The villagers say there are white whales and walruses further north. And polar bears of course.
Tomorrow we’re going to the shooting range to test our rifles, we’re going to take a short trip up the mountain here in the village and we’re going to spend some time with the locals.
We hope you like our photos!
All the best
Chiquitita with crew
Nu är vi i Longyearbyen! Känslan när vi ankom till Spetsbergen var fantastisk. Efter 6 gungande dagar till havs utan land i sikte och utan mottagning på våra telefoner firade vi med en PangPang när vi var framme vid de spetsiga vita bergen, helt omgivna av klarblått vatten.
Longyearbyen, som grundades 1906 av en amerikanare, är från början en gruvstad. Linbanan som användes för att frakta kol står fortfarande kvar och löper igenom hela byn, husen är små och uppförda i blandade former och färger. De spetsiga snötäckta bergen som omger byn skapar en vacker atmosfär.
Vi anlände igår, onsdag, på eftermiddagen. Det finns en liten flytbrygga som rymmer ca 3 båtar och det fanns en plats ledig åt oss. Direkt efter förtöjning gick vi ut på byn och åt ett stort mål och drack ett par öl. Alla som vi träffat här är väldigt trevliga och hjälpsamma, vi får en massa bra tips inför seglingen runt Spetsbergen och platser vi bör stanna vid och utforska.
I fredags vid lunchtid lämnade vi Tromsø och hissade segel för att segla över norska havet, vi fick dock söka skydd över natten då en kuling passerade ute på havet. På lördagmorgon fortsatte vi vår resa och var snart ute på öppet hav. Vinden var nordost hela vägen, 0-6 m/s och havet var lugnt och stilla. Vissa dagar blev det stiltje och vi fick turen att se ett dussin knölvalar och vitnosdelfiner. Delfinerna besökte oss nästan varje dag och simmade med båten, helt otroligt häftigt! Fyllda med energi som smittade av sig. Valarna dök helt plötsligt upp och befann sig plötsligt 15-20 meter bort från båten, vid några tillfällen fick vi gira för att inte komma för nära. Vi är fortfarande helt tagna av det vi fått se och kommer att leva länge på det. Nu hoppas vi förstås på att få se ännu mer djurliv! Enligt lokalbefolkningen finns det vitval och valross norrut. Och så isbjörn förstås.
Imorgon ska vi till skjutbanan och prova bössorna, vi ska ut på en liten tur upp på bergen här i byn och vi ska mingla med lokalbefolkningen.
Nu har vi legat vid gästbryggan i Tromsø sedan lördagkväll. Direkt vid ankomst gick vi en sväng på stan och tog ett par öl. Ölen är inte billig här men efter en lång seglats hit var vi väl värda ett par kalla. Söndagen gick åt till att återhämta våra krafter och tillbringades mestadels nedkrupna i våra sängar för att sedan avslutas med två filmer, ostbågar och läsk. En helt vanlig söndag.
Imorgon, torsdag, seglar vi iväg och tar sikte mot Longyearbyen, en resa på ca 600 nm som beräknas ta 5-6 dygn. Vi kommer inte att ha täckning för våra telefoner under större delen av tiden så bli inte oroliga ifall ni inte hör ifrån oss på ett par dagar! Idag har vi sett över vår säkerhetsutrustning och provat våra överlevnadsdräkter så vi kan hantera dem om situationen uppstår. Vindarna ute på norska havet ser ut att vara någorlunda gynsamma de närmaste dagarna och vi känner oss förberedda.
Vi hörs igen, nästa gång från Svalbard!
Vi saknar Er därhemma och tänker på Er
/Chiquitita with crew
Vi lämnar Svolvær Krister och Tromsø
Tromsø kl 02.00
Tromsø, en vacker stad
Morgonregn i hamnen
Innan avfärd måste vi se över våra vapen
Det kan vara bra att snabbt få på sin överlevnadsdräkt
