Expeditionen lever vidare!

Nu har vi kommit hem och hunnit anpassa oss efter livet i staden.Under de 3,5 månader vi tillbringade till havs har vi varit med om många händelserika stunder. Allt från att känna saknad när vi en regnig kväll lämnade vår familj och vänner kvar vid kajen för att ge oss ut på vårt äventyr, till den överväldigande lyckan av att se vår första Knölval ute på Norska havet.

 

Ibland kommer känslan tillbaka. Känslan av att sitta på fördäck med boken i handen och värmen från solen som aldrig går ner. Eller kylan från havet som tränger sig genom skrovet och in i sovsäcken.

Det är stora kontraster mellan det liv vi levde då och det vi lever nu. Att leva så tätt inpå varandra kan vara väldigt påfrestande men samtidigt väldigt roligt.

 

Vi vill tacka alla som förgyllt vår resa! Alla ni som läser vår blogg och alla underbara människor vi träffat på vägen. Och ett stort tack till våra sponsorer. Utan alla er hade resan aldrig kunnat förverkligas.

 

Nu när vi är hemma fortsätter expeditionens arbete med att gå igenom allt material, planera föreläsningar samt att skapa en dokumentärfilm.

 

Håll utkik här på bloggen för kommande event!

 

Bästa hälsningar

Aaron, Joakim och Krister

Vänern och Vättern 

 Göteborg strait ahead
Vi lämnade Norge i all hast för att hinna till Sveriges västkust innan ett väntat oväder skulle nå södra Norge. Vi hann precis över med knappt ett halvt dygns marginal. Vi seglade non-stop från Kristiansund till Klädesholmen, lite mer än 500 sjömil.
På väg från Klädesholmen till Göteborg blev vi bordade av Kustbevakningen. Vi fick underkänt för att vi hade odiskad disk framme och det var inte tillräckligt hemtrevligt i båten. Så vi diskade, städade och la ut en mysig trasmatta. Kustbevakaren var vår goda vän Niklas Stråhlén.

 Swedish coast guard

 Nicke, our sweet friend
Efter Göteborg gick vi Trollhätte kanal. Slussade upp i en imponerande slusstrappa med en höjdskillnad på 32 meter och nådde därmed Vänern.

 We’re about to climb 32 meters with Chiquitita

 The old locks 

I Vänern besökte vi en mysig Gästhamn i Spiken. Där fick vi besök av Bernt som jobbar som reporter åt Lidköpings nytt. Han gjorde en intervju med oss och tog lite bilder. Artikeln finns att läsa här.
Vi fick också besök av grabbarna på Rodahl Marin. Dom hade med sig lunch till oss alla och bjöd på tårta från Lidköpings bästa konditor.

 We met up with Rodahl Marin, who helped us a lot! Rodahl Marin AB

 Rodahl and Chiquitita with crew

Rodahl Marin har hjälpt oss med vår motor med allt från leverans av motor, delar och svarat på alla våra frågor vi haft kring installationen. Under resan har vi kunnat ringa dom när som helst när vi behövt hjälp med motorn. Enastående service i världsklass! Alla vi på Chiquitita är överens om att om vi någon gång i framtiden ska byta motor i en båt så blir det en Lombardini från Rodahl.
Vi har nu påbörjat vår resa längs Göta kanal. Detta är sista chansen i år att gå kanalen hem då denna stänger 27 september.

 Göta kanal
Vi tycker alla tre att det är väldigt kul att slussa. Det händer saker hela tiden. Alla har en viktig uppgift hela tiden och det finns mycket att se. Ibland är det en lite actionfylld känsla när dom släpper på vattnet för fullt och vi ligger längst fram närmast slussportarna i det forsande vattnet.

 Old manual lock

  We are Holding fast
 On our way up
Varje dag njuter vi av att vattnet är lugnt och platt. Vi kan diska och laga mat när vi vill. Varje natt sover vi till kaj. Det finns dusch och toalett i varje hamn. Vilket lyxliv att vara kanalfarare!

 Here we are about to go downward  
Igår var vi i Karlsborg. Vi tog en promenad till fästningen för lite sightseeing. Det är en imponerande anläggning. På vägen tillbaka gick vi till den militära hinderbanan och testade några hinder. Vi har bevisligen inte tappat alla våra muskler och all vår vighet under seglingen då alla klarade Irländska bordet galant.

 Karlsborg Fästning

I skrivande stund seglar vi över Vättern i mysväder med lagom vind och sol. Nästa hamn blir Borensberg.

Runt Spetsbergen!

Den 7:e augusti ankrade vi i Murchinssonfjorden och fick direkt syn på en vacker isbjörn på strandkanten. Vi kom fram på morgonen och upptäckte att vindarna hade lagt sig. Nu ville vi inte spendera mer tid än vad som var nödvändigt i Murchinssonfjorden vi skulle runt Spetsbergen och insåg att det måste ske snabbt medan det fanns luckor mellan isen. Det blev ett dagsstopp inne i fjorden då vi skrapade botten på Chiquitita från alger och snäckor då vi märkt att båten börjat gå lite saktare samt passade på att vila några timmar.  cleaning the boat

Med hjälp av satelittelefonen höll vi kontakten med Joakims pappa som rapporterade isläget, och Schneider som rapporterade väder och uppdaterade bloggen. På kvällen gav vi oss in i Hinlopenstretet som är känt för att vara ett eländigt sund med forcerande vindar mellan berg och glaciärer. Vi passerade sundet i rätt tid, det var stiltje och isen drev med strömmen på det platta vattnet. Nu var det inga problem att åka slalom mellan isflaken, däremot blev vi pressade mot den västra sidan men där fanns tillräckligt med vatten.  calm water
 Bearded seal

Morgonen därpå kom vi fram till Freemansundet som för första gången i år var fri från is. Det finns två vägar in i Storfjorden, Heleysundet och Freemansundet. Heleysundet blev isfritt strax innan Freemansundet men har tidvattenströmmar på upp till 12 knop och var därför aldrig ett alternativ för oss då vi endast gör ca 6 knop som snabbast. Men nu hade Freemansundet delvis öppet vatten och vi väntade in tidvattnet så att vi kunde åka med strömmen in till Storfjorden. Medan vi väntade passade vi på att göra lite Sightseeing och åkte förbi Alkefjellet där det bor tusentals av Svalbardgrisslor. Dom häckar på lodräta klippor som stupar rätt ner i havet. En mäktig syn att se fåglar över hela himlen som om det vore myggor en sommarkväll.   Svalbardgrisslor 
När tiden var inne tuffade vi igenom Freemansundet, allt gick bra och det var inte så mycket is. Vi hade fått rapport ifrån Anders att drivisen hade blåst in i Storfjorden med de sydliga vindarna och bildar en triangel. Vi skulle därmed ta sikte nordväst när vi kommit ut ur Freemansundet och sedan mitt i fjorden vända till sydväst och följa land hela vägen ner till Sydkapp för att på så sätt runda isen och ta oss igenom Storfjorden.

När vi kom ut ur sundet möttes vi av en vägg med is, krister klättrade upp i masten och det såg inte bättre ut åt något väderstreck. Vi tänkte att isen kanske hade drivit mer norrut och blockerat vår väg. Men ingen av oss hade lust att vända om så vi åkte fram till isen och började putta oss igenom, dels med hjälp av träpikar och dels med båtens egna vikt.

Isen blev tätare och mitt i allt började motorn att tjuta och varnade för överhettning! Joakim positionerade sig på däck med en träpåke för att knuffa undan isflak som kom drivande i över 1 knop, Krister och Aaron började gå igenom motorn och försökte snabbt hitta felet. Inget fel hittades och efter 30 minuter när vi startade motorn för 5:e gången så sprutade den ut kylvatten igen och allt var i sin ordning. Vi tänkte att det måste ha fastnat en liten ispropp i en av slangarna som täppt till för kylvattnet och sedan smält bort. Nu var det bara att fortsätta resan in i den mycket täta isen. Allt kändes lite hopplöst och vi var inte säkra på ifall det var smart gjort av oss att bege oss in i Storfjorden och den täta drivisen.

Chiquitita och besättningen kämpade sig i riktning nordväst med hjälp av träpikar och med lots upp i masten.

Pushing ice
Helt plötsligt började Krister skrika uppe från masten, Joakim som stod på fördäck försökte tyda hans ord. ”Open water” var de ord som kom ut ur Kristers mun. Nere på däck firade Joakim med en dans och sprang bort till Aaron som styrde Chiquitita, Aaron blev överlycklig. Alla blev överlyckliga. Nu var det bara att ta sig igenom de sista isstråken och sedan var det öppet vatten. Vi kunde segla på till den västra sidan av fjorden och sedan fortsätta söderut längs land. Det enda bekymmer vi hade nu var den täta dimma som följde med oss genom hela Storfjorden vilket gjorde att vi inte såg något av den fina natur som omgav oss. Det blev en fokuserad navigering med hjälp av radar, då och då såg vi på radarn att isberg närmade sig och sedan bara några meter framför båten dök de upp.

  Foggy 

 That’s ice in the fog

När vi slutligen nådde Sydkapp hade vi gjort ett varv runt Spetsbergen! Nu återstod endast den långa väg tillbaka till Longyearbyen där vi skulle bunkra diesel och mat samt invänta rätt väder för vår översegling tillbaka till den norska kusten.

Norra sidan av Svalbard

Vi har seglat med vinden från nordost i 5 dagar och kommit en bit på vägen. Ikväll anländer vi till Kristiansund där vi ämnar tillbringa helgen då det ska blåsa 15-20 m/s. Vi hoppas också få se EM kvals- matchen Ryssland – Sverige på lördag! 

  Red sky at morning, sailors take varning
Vädret är riktigt trevligt, varma soliga dagar och det känns för första gången som sommar.
Nu kommer vi att fortsätta berätta om vår resa runt Spetsbergen.
Spetsbergens norra kust:
Efter Fugløysangen, där det sägs att Strindberg från Andrée- expeditionen ska ha släppt sitt brev till fästmön Anna, fortsatte vi österut längs den norra kusten.
Det var stilla vatten och blå himmel, land gav skydd mot de sydliga vindarna. Vi ville ta oss bort till Hinlopenstretet så fort som möjligt för att kunna passera det svåra sundet direkt när vindarna lagt sig. Sorgfjorden fick bli vår ankarplats.
  Sorgfjorden

När vi kom in i den vackra fjorden fick vi syn på några vitvalar som simmade runt båten, det visade sig senare att vi skulle få regelbundet besök inne i fjorden av dessa valar.
På kvällen la vi nät intill strandkanten och 4 timmar senare plockade vi upp 3 fina laxar! Dessa rensades och lades i kylen för att ätas upp under de kommande dagar.
  Salmon

I Sorgfjorden låg vi och väntade på att vinden skulle vrida till nord för att pressa tillbaka den is som p.g.a. de sydliga vindarna drivit upp i Hinlopenstretet och blockerat vägen runt Spetsbergen.
Vindarna i Sorgfjorden vred runt bergen och glaciären från Syd till nord och växlade mellan 1-18 m/s. Det är inte optimalt att ligga på svaj under en längre period i Spetsbergens fjordar, men vi hade lyckligtvis väldigt bra bett i ankaret och draggade inte en enda gång! Våra grannar, en 40 fot stålbåt draggade dock och drev rakt emot oss. Krister och Aaron var iland och hämtade fiskenätet medan Joakim, som var kvar ombord, upptäckte att båten drev snabbt längsgående emot oss och sprang upp på däck för att bära av. Det fanns ingen synlig på deras båt, men i absolut sista sekund kom kaptenen upp och såg skräckslagen ut, han startade båten med gasen i och hann precis köra undan medan Joakim fick tag i deras targabåge och gav dem en knuff.
Nu hade vi legat på svaj i en vecka när vi fick besök av ett gäng polacker som också skulle runda Spetsbergen, de visade en 3 dagar gammal iskarta och läget såg ganska hopplöst ut. Vi började fundera på om vi skulle vänta ännu längre eller om vi skulle bege oss tillbaka samma väg vi kom ifrån. Viljan att runda Spetsbergen var för stor, det fick bli att vänta. Dock skulle vi inte ligga kvar på samma ställe utan bestämde oss för att åka tillbaka längs nordkusten och besöka några fjordar som vi stressat förbi påvägen till Hinlopenstretet. Liefdefjorden blev nästa destination, en vacker fjord med den kända Monacobreen, en pampig glaciär.
  Monacobreen
Där fick vi chansen att komma riktigt nära glaciären, krister hoppade i gummijollen för att ta bilder på Chiquitita som seglades fram av Aaron och Joaklm mellan glaciär och isberg. Efter vårt besök vid glaciären fick vi syn på vår andra isbjörn, en stor rackare som gick på land ca 150 meter bort.
  Polarbear seen from the boat
När krister och Aaron, ett dygn senare, gick iland för att titta på 2:e världskriget lämningar och hann promenera 1 km fick de syn på ytterligare en björn och valde klokt nog att vända. Björnen nosade i deras fotspår och följde dem hela vägen tillbaka till gummijollen på ett nära avstånd, pulsen ökade hos Aaron och krister. Dock behövdes aldrig något varningsskott skjutas och de kom tillbaka till båten i säkert förvar.
Sedan besökte vi Vulkanbukta, inne i Woodfjorden.
  Purple and grey
  Arctic Char

  
En otroligt vacker plats med lila berg på ena sidan och gråa på den andra som tillsammans skapar en harmonisk miljö. Där finns även varma källor som är värda ett besök. I Vulkanbukta la vi nät igen, och denna gång fick vi 3 st rödingar, en mycket god fisk att steka eller laga i ugn.
Nu hade det gått nästan 2 veckor på nordkusten och efter att ha sett ytterligare en iskarta kunde vi konstatera att isen börjat smälta i de varma vatten som strömmar och vindar drev in. Vi bestämde oss för att segla mot Hinlopenstretet igen och denna gång kanske kunna segla igenom sundet.

Back in Norway!

Vi har mellanlandat i Helnessund då det blåser kuling ute på havet idag och imorgon. Den 25:e anlände vi till Tromsø efter en 6 dygns lång översegling från Longyearbyen. Under våra 6 dygn såg vi många delfiner, men knappt några valar. Aaron fick syn på en ensam val men fler blev det inte. Det var en guppig översegling med 1-3 meters dyningar från öster och väster hela vägen, vi blev alla väldigt glada av att slutligen komma in i de lugna vackra norska fjordarna. Här blir sjön inte så stor när det blåser mycket. 

  Sunset over the Norwegian Sea 
  Chiquitita and the sun

 White-beaked dolphin dancing along the boat

Eftersom hösten nu närmar sig måste vi ta tillvara på de få lugna dagarna och bege oss så långt söderut som möjligt. Nästa vecka har vi en lucka med gott väder på 4 dagar och vi siktar in oss på Bergen för att undkomma ett lågtryck ute på Atlanten. På vägen hoppas vi kunna plocka upp vår colombianske vän Martin som har varit med oss på seglingar sedan barns ben.
  Back in Norway
 

  In the fjords

  We spotted a sea eagle

  One of many bridges in Norway

  Krister is barbecuing at Helnessund

  A very pretty service house in Helnessund 

  Aaron and his guitar

 We enjoyed our dinner by the sea

Gå in på http://helnessund.net och klicka på ”större bild av webbkamera 2” så ser ni våran båt längst bort!
Bästa hälsningar
Chiquitita with crew

Leaving Longyearbyen again!

Idag lämnar vi Longyearbyen och påbörjar våran hemfärd. Vädret ser ut att vara ok för en 5-6 dagars överseglingen till Tromsø.

Det blir ett kort uppehåll i vår berättelse här på bloggen under dessa dagar, men häng kvar så får ni veta allt!
Under vår tid här har vi hängt mycket ute på byn. I måndags såg vi Liverpool ta 3 starka poäng, andra vinsten på två matchen! 
Joakim och Aaron har skaffat sig en souvenir från detta äventyr i form av en tatuering på Arctic Ink, Longyearbyen. The most northern tattoo artist in the world. Mikkel, som flyttat hit från Danmark, är en väldigt duktig tatuerare och vi är väldigt nöjda! Vi hoppas få träffa honom igen.

Vi vill tacka Ballbreaker Kungsholmen för att ni gjort denna resa möjlig.
Nu har vi varit iväg och bowlat och spelat minigolf i den nedstängda gruva 2 här i byn. Kolgruvan startade sin produktion 1921 och stängde ned den 1967. Under sin aktiva tid tid har den hunnit sättas i brand av ett tyskt militärfartyg under andra världskriget samt råkat ut för en explosion på 60- talet.

   


Här kommer några bilder från vistelsen på Svalbard, allt är taget med vår fina Olympus OM-D E-M5 mark II som har fungerat utmärkt. 

   Aaron and Mikkel at Arctic Ink Tattoo

  Liefdefjorden

  Ice

  Chiquitita navigating through ice

  Cute birds

  Sorgfjorden

  Walrus swimming

 The crew




Spetsbergens västkust

Nu tänkte vi ta er tillbaka i tiden och berätta för er om de olika delsträckorna vi seglat runt Svalbard. Kommande dagar vill vi dela med oss av våra upplevelser och bilder från alla de spännande platser som vi besökt från det vi lämnade Longyearbyen den 22 juli till tre veckor senare då vi kom tillbaka till civilisationen igen.

När vi lämnade Longyearbyen fick vi en frisk nordlig bris som raskt tog oss ut ur Isfjorden med snittfart kring 6 knop. När vi nådde Forlandsundet hade den nordliga vinden byggt upp en del sjö i sundet. Havsströmmen sätter nordligt i sundet och när vågorna går i motsatt riktning vill dom snabbt bli ganska branta. Den krabba sjön gör att gången blir stampig och framfarten låg. Detta kan kännas hopplöst att stå och stampa i i två knop så för att spara på energi valde vi att ankra i en vik i slutet av Isfjorden och invänta mildare vindar.

Stampig motsjö i Forlandsundet
Stampig motsjö i Forlandsundet

Vinden mojnade efter ett dygn och vi seglade vidare norr på insidan av Prins Karls Forland. I norra delen av detta sund finns ett rev som mindre båtar kan segla över om man väljer rätt passage. Detta rev hindrar större fartyg att gå den här vägen. Vi hade hjälp av boken Den Norske Los som beskriver tydligt olika farvatten och hamnar kring Svalbard. En bild i boken beskrev hur man kunde finna en ensled att ta över revet där en udde läggs ens med en bergstopp. Utan bokens beskrivning hade vi inte kunnat finna denna ensled då den är allt utom uppenbar.

Efter Forlandsrevet kommer vi upp till Prins Karls Forlands norra udde. Det var här Willem Barents stod 1596 när han upptäckte Svalbard och döpte landet han såg framför sig till Spitsbergen, sv. Spetsbergen. När vi seglade förbi denna plats och blickade in över landet var valet av namn inte svårt att förstå. De många höga bergen reser sig majestätiskt ur havet och sträcker sig som vassa snöklädda spetsar mot himmelen.

Spetsbergen som Barents såg dom
Spetsbergen som Barents såg dom

Aaron blev sugen på fisk och slängde ut betet med vårt spö. Det blev napp på en gång men på kroken satt inte den efterlängtade fisken utan en fiskmås som låtit sig luras av vårt exceptionellt verklighetstrogna bete. Aaron blev konstigt nog inte glad över sin fångst, tydligen var han inte sugen på fågel denna dag utan inställd på färsk fisk. Måsen släppte betet och Aaron började ta in reven för att inte fånga mer flygfän men den här måsen var envis och ville inte gå miste om sin speciella fångst. Mycket bestämd att lyckas dök den igen mot betet och den här gången med större bestämdhet. Vi försökte distrahera fågeln med både tutan och flygande potatis med det hjälpte inte. Aaron hann inte få in reven innan måsen satt ett ordentligt tag i det och var nu fast. Försiktigt vevade Aaron in måsen till båten och Krister tog fram en tång. Fågeln verkade inte nöjd över situationen och fångstmannen Aaron verkade om möjligt mindre nöjd. Aaron höll i den fäktande fågeln medan Krister fick med hjälp av tången befria honom från kroken. Måsen konstaterades oskadd och släpptes fri.

Polarmås på kroken
Polarmås på kroken

Seglatsen fortsatte fiskfritt mot forskningsstationen i Ny-Ålesund. I Ny-Ålesund bor inte många, fastboende året runt är inte fler än ett trettiotal. På sommaren ökar denna siffra då många forskare hittar hit och dom kan bli så många som 100 personer. Innan Ny-Ålesund blev en forskningsstation var det gruvdriften som byggde bosättningen. Det som utvanns här var som i de andra gruvorna på Svalbard, kol. Kolbrytning är långt ifrån riskfritt då det damm som bildas när kolet bryts är explosivt. Ny-Ålesunds gruvor stängdes för gott 1962 efter en allvarlig olycka som kostade 21 personers liv.

Ett gammalt tåg i Ny-Ålesund står kvar från gruvdriften
Ett gammalt tåg i Ny-Ålesund står kvar från gruvdriften

Vi stannade ett dygn i Ny-Ålesunds hamn. Vi fick hjälp av en trevlig forskare som hade internetuppkoppling på sitt kontor. Hon gav oss färsk väderleksrapport och skrev ut några tidvattentabeller som vi var i behov av. Vi passade på att bunkra lite extra diesel innan vi nöjda fortsatte vår färd norr mot den för Sverige viktiga historiska plats Virgohamn på Danskön.

Utan att varit där tidigare kände vi igen oss när vi kom till viken mellan Danskön och Amsterdamön. Vi har alla tre läst flera böcker om Andrées expeditioner som utgick från denna plats. Dom beskrivningar vi läst och dom bilder vi sett stämde precis med verkligheten trots att mer än 100 år har gått sen våra polarfarare var här. Vi seglade längst in i viken och ankrade på samma plats som ångfartyget Virgo låg ankrat 1896, en mycket bra och skyddad ankarvik.

Ankrade i Virgohamn på samma plats Virgo låg 1896
Ankrade i Virgohamn på samma plats Virgo låg 1896

Innan ankaret nått botten hade vi redan fått se vår första isbjörn. Aaron som stod i aktern upptäckte denna när han tittade in över land. All fokus på ankring och miljö byttes ut mot att stå och spana på denna majestätiska best. Vilken lycka! Vi fick se vår första isbjörn innan vi ens nått den norra kusten. Det var inget vi förväntat oss. Björnen som inte verkade brydd av båtens närvaro fortsatte som inget hänt och la sig och rullade sig lite i snön, fluktade lite och bestämde sig för att promenera vidare över udden utom vårt synhåll.

Vår första isbjörn
Vår första isbjörn

Vår plan var att gå i land på Danskön för att få se platsen där bland annat Andrées luftfärd startade. För att få gå iland här krävs ett särskilt tillstånd från Sysselmannen då platsen är klassat som kulturarv. Sysselmannen är rädd om dom kulturminnen som finns här på Svalbard och för att turismen inte ska slita för mycket på dessa platser utfärdas färdselförbud på dom platser som anses vara viktiga kulturarv. Vi hade ansökt om tillstånd att gå iland här och när vi kom till Longyearbyen var vi hos Sysselmannens kontor och fick alla dom papper som krävs för att få segla runt Svalbard och även tillstånd att besöka Virgohamn. Vi diskuterade hur lämpligt det är att gå iland när man nyss sett isbjörn på stranden. Vi tog en tur med jollen för att se om vi kunde se var isbjörnen tagit vägen. Efter vi hade kollat stränderna runt hela viken ansåg vi det okej att gå iland. Vi hade en bra plats att angöra med jollen där vi hade god uppsikt över land och skulle därmed kunna upptäcka björnen tidigt om han var kvar i området.

Väl iland kändes det väldigt speciellt att få stå på den plats där expeditionen som vi läst om och inspirerats av ägt rum. Allt vi läst som tidigare bara varit historier blev nu sanna. Det var väldigt speciellt att få besöka denna avlägsna plats i nordpolens bakgård. Vi såg rester av dom byggnader som stått där och vi kunde blicka ut över vattnet den väg som Andrées ballong tagit. I fjärran såg vi ön Fugløysangen, ön som Strindberg släppte en silveretui på innehållande ett brev till sin fästmö. Denna silveretui har ännu inte återfunnits och det fanns ett sug hos oss att åka och leta efter denna nu när vi ändå var så nära.

Icy var med oss iland och beskådade polarfararnas monument
Icy var med oss iland och beskådade polarfararnas monument

Efter en stund iland kom en av Sysselmannens båtar in till stranden. Ombord var två fältinspektörer. Vi gick ner och mötte dom på stranden då vi trodde dom kommit dit för att kontrollera att vi hade alla papper och tillstånd för att få vistas där. Men dom bad oss inte om några papper och gjorde ingen kontroll. Dom pratade med oss och var mycket nyfikna på vår resa och önskade oss lycka till med alla våra planer.

Efter ett dygn i Virgohamn ankrade vi upp och begav oss vidare. Innan vi lämnade området gjorde vi ett kort strandhugg i Smerensburg. Smerensburg är en gammal valfångststation. Men det var inte därför vi stannade där utan vi gick iland för att se en valrosskoloni som bosatt sig på stranden där. Det var en speciell känsla att få promenera upp till dessa stora djur. 1,5 ton väger dom stora grabbarna. Grabbar säger jag för att honor och hanar bor separat i olika kolonier när det inte är parningstid. Vi kunde gå relativt nära dessa djur utan att dom stördes av oss. Dom har ingen naturlig fiende och det märks på dom att dom känner sig trygga där dom ligger och trycker tillsammans.

Beskådar valrossarna i Smerenburg
Beskådar valrossarna i Smerenburg

Efter vårt korta stopp hos valrossarna fortsatte vi mot Fugløysangen. Natten var kav lugn och solen stod lika högt nu som den gjorde mitt på dagen. Havet låg platt och vi njöt av vår tillvaro. Väl vid Fugløysangen diskuterade vi om vi skulle för kul skull gå iland och titta lite efter det silveretui Strindberg sägs ha släppt över ön. Klockan var mycket och alla var trötta och vi passade på idén och bestämde att ta oss österut nu när havet låg så förmånligt platt.

Tro det eller ej men fiskelyckan vände. Nio härliga torskar som Aaron filléade
Tro det eller ej men fiskelyckan vände. Nio härliga torskar som Aaron filléade

Nu har vi seglat in på Spetsbergens norra kust och om den skriver vi i vårat nästa blogginlägg. Tack alla ni som läst så här långt och vi hoppas att ni kommer tillbaka och läser våra kommande inlägg!

 

 

Lyckad expedition

Vi vill börja med att tacka Christian Schneider för hans stora insats. Ni som varit inne och läst här har sett att han tagit hand om bloggen åt oss under tiden vi varit utan uppkoppling. Det har inte varit en lätt uppgift då den enda informationen han fått från oss har varit ett kort meddelande om dagen från vår satellittelefon. Informationen har minst sagt varit sparsmakad och kan jämföras med de små lappar man skickade med brevduvorna från Andrées expedition. Anledningen till detta är att det är väldigt dyrt att kommunicera via satellit. Utöver bloggandet har Christian bistått oss med ovärderlig information beträffande väder och isläge.

Innan avfärden från Longyearbyen satte vi oss och gjorde en plan för expeditionen. Vi hade många mål och flera av dessa var på grund av den för säsongen ovanligt höga mängd is omöjliga att genomföra. Vi började tvivla på om vi ens skulle klara ett av dessa mål. Att runda Nordostlandet var omöjligt, längs hela Nordostlandets norra kust låg isen packad vilket var tråkigt då den efterlängtade Vitön (otillgänglighetens ö) låg helt fri från is. Att slå något rekord att segla längst norr var vi illa tvungna att välja bort, isen låg tät ända ner söder om 81a breddgraden. I efterhand kan vi konstatera att detta var ett klokt val att inte genomföra. Den ihållande sydliga vinden hade lätt kunnat trycka upp is söderifrån och om vi befunnit oss så långt norrut hade den kunnat stänga vår väg tillbaka söder mot Spetsbergen.

Isläget när vi lämnade Longyearbyen
Isläget när vi lämnade Longyearbyen

Natten mellan 10 och 11 augusti nådde vi Spetsbergens södra spets, Sydkapp, och hade därmed gjort ett varv! Vi lämnade Longyearbyen den 22 juli med målet att lyckas runda Svalbard. Isläget såg inte bra ut då för att klara det och vår tro på att lyckas var minst sagt inte skyhög. Dom vi träffat i Longyerbyen predikade om hur svårt det skulle bli och att isläget i år var inte bra nog för att kunna runda. Iskartorna talade mot oss också.  Vi fick höra om båtar som tvingats vända om och segla samma väg tillbaka för att dom mött för mycket ogenomtränglig tät drivis.

Vi hoppades på nordliga vindar som kunde få isen att börja driva söder och befria Hinlopenstretets södra del från is. Vi fick motsatt väder, tre veckor av sydliga vindar som pressade drivisen upp Hinlopenstretet, mot Nordostlandet och fyllde även Storfjorden med drivis. Vi fick precis det vi inte behövde. Det enda vi hade gott om var tålamod och färsk fisk. Vårat ihärdiga väntande på en lucka med lugnare vindar och en öppning i drivisen gav utdelning och den 9 augusti hade vi tagit oss ner Hinlopenstretet och kunde segla in i Freemansundet. Efter Freemansundet väntade Storfjorden full av drivis. Vi hade bara dagarna innan fått höra från sysselmannen att för tillfället var det inte möjligt att komma igenom där och att båtar blivit tvungna att vända tillbaka.

Vi fick kontinuerliga uppdateringar om isläget via sms på vår satellittelefon från Joakims far, Anders. Det var dessa uppdatering som gjorde att vi vågade gå in i Storfjorden eftersom han meddelade att det fanns en lucka i isen. Så snart Freemansundet slutade mötte vi isen och alla tre tänkte samma sak, har vi tagit vatten över huvudet? Vi började nästla oss in mellan isflaken och upptäckte att trots den täta isen var det farbart. Det gick inte fort, 1 till 2 knop, och krävde allas vår insats för att kunna ta oss framåt. En som stod vid rodret och två på fördäck med ispikar för att trycka isflak åt sidan. Med jämna mellanrum klättrade Krister upp i masten för att finna lite öppnare stråk men det såg tjockt ut överallt.

Storfjorden. Blickar ut från masttoppen för att finna öppnare stråk
Storfjorden. Blickar ut från masttoppen för att finna öppnare stråk

Mitt i den tätaste isen hände det som inte fick hända. Motorn blev överhettad och stannade. I den täta isen som driver med strömmen klarar man inte att ta sig fram utan motor. Det skulle inte gått att segla både på grund av avsaknaden av vind och för att man måste konstant göra så stora kursändringar mellan isflaken och ibland stanna upp för att öppna upp luckor där isen ligger helt stängd framför en. Aaron hoppade ner i motorrummet direkt och började felsöka och Krister stod bredvid och vi hjälptes åt att felsöka systematiskt varför motorn inte fick kylning. Joakim var ute på däck med en ispik i hand och gjorde vad han kunde för att hålla isen undan från båten. Inte en lätt uppgift när isen driver med 1 knops fart och hela tiden samlas tätare. Vi monterade en vattentät kamera på en båtshake och sänkte ner i vattnet för att inspektera kylvattenintaget på drevet, det var fritt, inget hade fastnat där. Vi fortsatte med att kolla bottensil, impellerpump och alla slangar men det fanns inget fel att finna. Varför kommer det inget kylvatten? Efter en halvtimma och ett antal startförsök fungerar det helt plötsligt, det var med största sannolikhet en ispropp i systemet som tinat under tiden som vi skruvat loss slangar och pump.

Med fungerande motor och nya krafttag fortsatte vi framåt genom isen. Vi sicksackade fram och kunde bara hoppas att isen inte skulle bli tätare, för hade den blivit det hade vi inte tagit oss vidare. Alla tre sa samma sak, hoppas det här håller i sig och att det inte blir värre. Krister klättrade upp i masten och fortsatte att guida Joakim som stod på däck och stötte bort is och signalerade hur Aaron skulle köra. Vi hittade nya farbara stråk och en stund senare ser jag öppnare vatten. Långt ifrån isfritt men i jämförelse med isen vi befann ville vi kalla det öppet vatten. Lyckan var obeskrivlig, alla ropade och skrek av glädje! Vi vågade inte tro att vi var igenom, den mentala inställningen var att det skulle komma mer lika tät is.

Aaron står på däck med ispiken i hand. Här lättar isen och Aaron kan slappna av
På däck med ispiken i hand. Här lättar isen och vi kan slappna av för en stund

Vi tuffade vidare söderut i Storfjorden i farbart vatten och höll tummarna att det skulle fortsätta vara farbart. Då och då kom partier med tätare is men det var fortfarande möjligt att ta sig igenom och vi fortsatte nöjda på det viset ett dygn hela vägen till Sydkapp. Vid rundningen av södra udden hade vi fått meddelande om att isen låg tät men det fanns en öppning. För att finna den öppningen hade Anders i sitt sms förklarat att vi skulle hålla sydvästlig kurs vid passagen av öarna söder om sydspetsen. Vi gjorde så och sjön började häva och vi förstod att nu släpper isen och det är bara att tuffa på på samma kurs. Efter vi rundat blev vi tvungna att sätta kurs till havs för att komma undan den sista isen som kunde stoppa oss. Goda 15 sjömil från kusten möter vi på is igen, det är inte sant, det ska vara isfritt här. Stråken med is var helt stängda och sjön hävde vilket gjorde det svårt att närma sig isen utan att dunka hårt i flaken. Det fanns bara ett sätt att lösa det på och det var med våld. Aaron stod vid rodret och Krister såg på hans min hur det verkligen tog emot för honom att köra in i isen. Joakim stod på däck med ispiken men det var hjälplöst när sjön hävde. Aaron körde in i isen, blundade en sekund och tryckte gasen hårt framåt och med våld forcerade isen. Det skramlade, skrapade och slog kring båten. Alla höll andan och bad Chiquitita att fixa det här åt oss. Hon har inte svikit oss förr och hon tänkte inte svika oss denna gången heller. Vi var igenom! Vi hade gjort det, efter tre veckors mödan, rundat Svalbard och var nu på väg mot civilisationen och bekvämligheten igen.

En glaciär som nyligen kalvat och visar sin vackra blå insida
En glaciär som nyligen kalvat och visar sin vackra blå insida

Dom har rundat !

Barentsburg

  • VIND: 1-4 m/s
  • IS: Nu är det slut på isnavigering
  • VÄDER: SOLIGT 9c

Idag fick jag meddelandet att dom nu har rundat! Och dom är påväg mot barentsburg nu.

En fantastisk bedrift!

Sk%C3%A4rmavbild 2015-08-11 kl. 20.41.09

Storfjorden

Storfjorde

  • VIND: 0-2 m/s
  • IS: Very open drift ice – close drift ice
  • VÄDER: MULET -0c

Nu manuvrerar dom i sicksack mellan isarna på Storfjorden, alla är vakna och jobbar hårt. Allt väl skriver dom.

 

Sk%C3%A4rmavbild 2015-08-10 kl. 11.53.41 Sk%C3%A4rmavbild 2015-08-10 kl. 11.53.47

Stäng meny